Det finns bloggar och så finns det bloggar
Jag behöver bli påmind ibland om den lycka jag har. Det behöver säkert du också, bli påmind om allt fint som ändå finns här omkring oss i livet. Såna här visdomsord brukar jag ofta slå bort och kalla för floskler. Jag har helt enkelt för mycket att göra för att sitta och nicka igenkännande åt visdomsord och truismer som “lev i nuet”.
Men.
Vad är det jag egentligen fokuserar på? Helt ärligt? Jo (nu skäms jag): idag har jag haft en kaotisk stressdag. Jag har bråkat med min kille om skitgrej som var helt meningslös och oviktig, men ändå ledde till tjafs. Ni vet, sånt där vardagsgnabb man har med sin partner. Jag har rusat runt på stan och roddat med kläder inför en fotografering imorgon. Inte hunnit äta lunch, jagat tillbaks till kontoret för att försöka släcka tusen bränder. Sedan störtat till förskolan och hämtat tre barn. Irriterat mig på att de sulade iväg risgrynsgröten all världens väg och sedan plockat smutstvätt som legat utspridd över hela golvet. Gjort mig illa på en Playmo-gubbe jag råkade kliva på och svurit över att jag måste raka benen och spruta på illaluktande brun-utan-sol eftersom jag ska ha bara ben på en av bilderna till imorgon. Suckat över att jag är blek, svullen, frusen och har miljoner obesvarade mail som pockar på uppmärksamhet.
Och så ser jag på Facebook att min förlagskollega Lotta Gray länkat något om en tjej som heter Jenny. Jag förstår direkt att det är cancerrelaterat eftersom Lotta själv har cancer och bloggar öppet om det. Vill först inte gå in och läsa eftersom jag förstår att det är något som kommer att göra mig illa berörd.
Jag går in ändå. Blir inte illa berörd. Bara rörd. Det är alltså en tjej som heter Jenny Marklund, som skriver en blogg som delvis handlat om att hon har cancer. Om kampen mot detta. Om ångesten, morfinbehandlingar och den surrealistiska handlingen att skriva ett avskedsbrev till sina barn.
Det sista inlägget i bloggen har inte Jenny skrivit. Det har hennes man gjort. För Jenny dog igår.
Jag läser och tårarna rinner långsamt längs med mina brun-utan-sol-sprayade kinder (så nu blir jag säkert randig). Det som gör mig illa berörd är mitt eget beteende, inte hennes blogg. Jag skäms med ens över hur jävla meningslöst det är att gå omkring och tramsa och oja sig över en massa skitsaker och ytligheter. Jag menar inte att man inte ska få skriva om skoshopping eller förlusta sig med triviala saker emellanåt. Men man måste ha balans och förstå vikten av att uppskatta det man har. För man har det förmodligen så jävla mycket bättre än många andra. Och vad är det för mening med att ha det bra när man ändå inte njuter av det?
Så idag ska jag försöka se på saker och ting från en annan synvinkel. Jag lever ju i alla fall.
6
