Annons
Annons



Annons

Saker jag inte gillar som de flesta andra gillar, del 2


Tror jag kan ha skrivit något liknande inlägg med ovanstående rubrik. Eller så har jag blivit gaggig (mycket möjligt, jag är trots allt 42 år). Men här kommer i alla fall del 2 (?) av min lista på ”Saker som jag inte gillar som de flesta andra gillar”:

1. Påta i trädgården. Alltså, FINNS det något tråkigare? På riktigt? Man blir smutsig om fingrarna (har man handskar blir det inte samma fingertoppskänsla och bra resultat, lite beroende på vad man gör), man tvingas få närkontakt med insekter och daggmaskar eller sniglar. Man kan hålla på en hel dag men blir aldrig, aldrig klar. Och när man precis krattat undan lövhelvetet så ligger där lika många nya löv dagen efter. Dessutom är jag alltid en förlorare: hur mycket jag än fejar i trädgården så är mina grannar way bättre och har så oerhört vackra och välarrangerade trädgårdar. Vår är ett skämt vid jämförelse. Vi får alltid lite genant hitta på någon ursäkt till varför det ser ut som det gör när en granne nyfiket kikar in på vår tomt, medan de står där med välansade rabatter, prunkande blommor, beskurna träd och smaragdgröna gräsmattor.

2. Äpplen. Nu är det ju skördesäsong för äpplen och detta hänger lite ihop med punkt 1, för jag fullkomligt attackeras av skiten. Det sprutar äpplen om vårt äppelträd, som måste tas om hand. Och jag avskyr äpplen i all form. De som kommer hit på besök (mamma och svärmor exempelvis) plockar glatt ner äpplen och ställer fram på ett fat hemma hos oss. Och så fort de åkt hem så kastar jag den maskätna samlingen i komposten och ljuger sen när de är på återbesök och säger att barnen åt upp dem. Jag gillar inte äpplen. Alls. Jag avskyr äppelpaj, äppelkaka, äppelsaft, äppelsylt. Och nej, jag tänker aldrig lära mig att gilla äpplen. Jag är vuxen – jag vill inte ha. Nej tack. Usch.

3. Snobberigillandet av brittiska TV-serier. Om en TV-serie är brittisk betyder det inte per definition att den är svinbra. Men de flesta av mina vänner blir helt pillriga och stissiga och till sig så fort det kommer en brittisk deckare på TV eller ett drama producerat av BBC och säger automatiskt i kör: ”Men Gud så himla braaaaaa! Och välgjort! Jag ÄLSKAR britternas humor/torrhet/sarkasm/dramaturgi”. Att älska brittisk TV är lite som att säga att man gärna handlar på Svenskt Tenn, rynkar på näsan åt amerikansk skräpkultur och föredrar klassisk musik framför Swedish House Mafia. Det är ett snobberi. Missförstå mig rätt, jag tycker att britterna emellanåt gör lysande TV. Jag ÄLSKAR exempelvis ”Little Britain”, ”Absolutely Fabulous”, Come Dine With Me” (förlagan till ”Halv 8 hos mig”, som är en miljon gånger roligare än den svenska versionen – här är gästerna skogstokiga. Bra underhållning!). Och ”En förlorad värld” som är förlagan till många av dagens prettoproduktioner av samma stil är ju FANTASTISK. Men MYCKET som är signerat BBC är ju PRECIS LIKAJÄVLADANT. Det är serier i påkostad kostymmiljö, som utspelas kring sekelskiftet (och bara här förväntas man utbrista ”Ååååååååhhh” av ren förtjustning, som om man såg ”Herrskap och Tjänstefolk” på repeat sedan man var fyra år gammal liksom och inte kan gilla något annat), med klassiska intriger som klasskillnad och kvinnors kamp för att vara jämställda männen. Eller alla dessa tusen deckarkloner som har Komissarie Morse som sin husgud. JA, det är välgjort, och JA, det är vackra miljöer, och JA det är stråkar i musiken och JA de har fått gräddan av brittiska skådiseliten att ställa upp även denna gång. Men fan så förutsägbart. Samma personer som snobbgillar de brittiska TV-serierna brukar ofta fördomsfullt rynka på näsan åt de amerikanska serierna. Jag säger bara HBO. Är det några som faktiskt skruvat intrigerna och försökt överraska tittarna genom oväntade vändningar och plots så är det väl ändå seriefabrikerna i USA de senaste åren. Jag säger bara ”Homeland”, ”Lost”, ”Dexter”, ”Breaking Bad”, ”Flight of the Conchords”, ”Game of Thrones”.

OK. Nu har jag gnällt klart. Hur ser er lista ut? Tell me!

TAGGAR
6 kommentarer | Translate
OM CHARLOTTA

Charlotta Flinkenberg är avgående chefredaktör och grundare av CHIC. Parallellt med tidningsskapandet har hon varit programledare för ett eget program på TV3, skrivit två böcker och skaffat tre barn. Charlottas blogg bjuder på humor, självdistans och självklart en massa mode.

charlotta@flinkenberg.se



ARKIV



Annons




Annons

Laddar