Annons
Annons



Annons

Onsdagskrönikan: ”Jag befinner mig i limbo rent åldersmässigt”


Är man inte alltid lite missnöjd med den ålder man befinner sig i? När jag var yngre så verkade det så ofattbart coolt att vara äldre (läs: 18, då jag själv var 12). Som 15-åring smugglade min sju år äldre syster in mig på rockklubbar i Stockholm och Café Opera. Jag tuperade håret, smetade på mig smink (alltså brunpuder, rostfärgat läppstift och rätt mycket svart kajal), lånade en senapsgul klänning med batwing-ärmar och kände mig lite vild så där. Tjuvrökte Blå Right och spelade ball (och var pinsamt omedveten om min osäkra framtoning som alla andra såg). Suckade dagen efter i skolan åt hur töntiga de jämnåriga killarna var men väl hemma så var jag fortfarande mammas lilla flicka och lät mig bli omhändertagen och curlad. Jag fick inte prenumerera på tidningar som Frida, Vecko-Revyn eller Mitt Livs Novell eftersom min akademiska mamma tyckte att det var skräp (till viss del hade hon ju rätt, på den tiden var inte dessa blaskor direkt feministiska för att uttrycka sig diplomatiskt) och hade dåligt inflytande på en tonårstjej, så jag läste Kamratposten (KP läste jag vääääldigt länge, var nog deras äldsta prenumerant ett tag men kunde liksom inte klippa navelsträngen helt) och OKEJ hemma och sen kastade jag mig förstås över novellerna, sminktipsen och sexspalterna i de ”förbjudna” tjejtidningarna hemma hos mina polare. Jag tog körkort så fort jag fyllt 18, reste utomlands ensam som 17-åring (och delade av budgetskäl rum med en okänd kvinna som var 42 och finlandssvenska. 42 var ju så SJUUUKT gammalt minns jag att jag tyckte då…Nästan pensionär), flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet, skaffade mitt första extrajobb som 15-åring, blev VD för mitt eget företag som 23-åring.

Jag har varit tidig med det mesta utom relationer. Jag var 22 när jag hade mitt första riktiga förhållande. Ingen jäkel frågade chans på mig i grundskolan. Jag var väldigt förvirrad då det gällde killar. Brådmogen och kaxig/självständig, men samtidigt sårbar och oerfaren och lättutnyttjad. Och jag var sen med att skaffa barn.

Det här med ‘rätt tid’ har jag funderat mycket på. Finns det något som heter rätt tid egentligen? Eller rätt ålder? Åldern för just kvinnor verkar ju alltid vara fel? Är man inte för ung så är man för gammal. När är ”lagomåldern”? Och för vad?

När jag var chefredaktör för svenska Glamour och tillhörde ett stort och mäktigt nätverk av chefredaktörer runtom i världen så rankades jag som ”det där unga stjärnskottet från Sverige”. Då var jag 37-38 år! Jag förklarade lite lågmält att ”i mitt hemland Sverige så klassas jag snarare som lite för gammal för mitt jobb, där är många av chefredaktörerna för vissa publikationer 25 år”. Mina internationella kollegor tittade förvånat på mig och sa sedan: ”Men i den åldern har de ju inte hunnit lära sig något än om magasinsproduktion?”. I samma rum på en av dessa konferenser satt en kvinna från USA (ingen visste riktigt vad hon hade för roll eller VARFÖR hon var med, men hon satt på kortsidan med de andra höjdarna så vi utgick ifrån att hon hade hög rang och pondus). Kvinnan var närmare 80 år. Inga konstigheter.

Anna Wintour är 63. Carine Roitfeld är 59. Karl Lagerfeld är väl drygt 130 eller nåt. På front row i Milano och Paris är snittåldern runt 60. I Stockholm är snittåldern 20. Här sitter modebloggare som fortfarande går i gymnasiet och som varken vet eller bryr sig om vem Carine Roitfeld är men chansen är god att de följer Carines vackra dotter Julia Restoin Roitfeld på instagram eller twitter. De unga makthavarna i bloggvärlden har nått sin status just för att de är snygga, snabba, duktiga på att hantera sociala medier och ett narcissistiskt PR-arbete helt utan självdistans, unga, hungriga (i dubbel bemärkelse, få av dessa drar storlek större än 34-36 av någon anledning) och bra på att fotografera sig själva. De äldre modedrakarna förtjänar kanske mer respekt eftersom de faktiskt GJORT något i sina liv, för att de har läst modehistoria, sett hundratals kollektioner fladdra förbi och inte längre är så lättimponerade, för att de har fått slåss om sina jobb i en överjävlig konkurrens (det går lite fler kandidater till posterna som modechefer på de utländska editionerna av modemagasin än för de svenska. Om man säger). Men är de per automatik skickligare för att de varit med längre? 

Personligen befinner jag mig i limbo rent åldersmässigt. Jag är för gammal för att komma undan med kort kjol (brukar säga lite skämtsamt att jag ”inte är en kvinna i mina bästa lår längre!” och fyra av ett forcerat skratt, men i smyg fiskar jag bara efter komplimanger och någon snäll person som kontrar: ”Men Gud, du kan ju visst bära upp såna där plagg!”). Men jag känner mig samtidigt för ung för att bära den där tantiga ‘strax under knät’-längden, som inte bara gör att jag ser äldre utan även bredare ut. Kanske har bäst före datumet för att komma undan med extensions passerat men jag känner mig samtidigt för ung för att skaffa business-page.

Rent fysiskt är jag förvisso i bättre form idag än då jag var 20. Å andra sidan var jag en partajande småtjockis som 20-åring, som rörde mig mindre än en rullstolsbunden. Jag klår många kvinnor som är hälften så gamla som jag när det gäller kondition, armhävningar och situps, men jag måste utföra Xtremefit-passen med specialinlägg i mina skor (och kan ej köra barfota som alla andra) pga hälsporre som ju verkligen är en riktig käringåkomma.

Intellektuellt efterbliven är jag också, hur jag än vrider och vänder på allmänbildnings-termometern. Fortfarande för ung vuxenmässigt för att hinna delta i bokcirklar och ta mig an litterära storverk som sedan diskuteras med jämnåriga akademikerväninnor över ett glas dyrt vin. Jag menar – jag har fortfarande småbarn och löjligt lite tid över till mig själv. Läsa? Skämtar du? Jag hinner knappt läsa det finstilta på baksidan av min nya antirynkkräm så därför kladdar jag på den och tycker den är lite för fet (och märker sen att det är en mask och inte en fuktkräm). Samtidigt är jag för gammal för att hänga med i appar, vissa nätverk (allvarligt, vad fan är tumblr?) och vilka stjärnor som är up and coming. Skulle någon nämna vilka artister som ligger topp tio på Englands- eller USA-listan nu kanske jag känner igen två och resten måste jag googla. I krogmiljön är jag också hopplös; jag kan och vill inte lära mig det sociala spelet och koderna man ska kunna för att slingra sig förbi köerna i Stockholms innerstad. Jag kan tycka att jag är snygg (för min ålder!) när jag har gjort mig fin och ska gå ut vid något av de tre tillfällen per år som jag går ”på lokal”. Men runt Stureplan är snittåldern 23 och de flesta måste ju undra om det är ”morsor på stan” som har firmafest när jag och mina väninnor drar på oss våra Valentino-stiletter och vill busa lite. Försöker istället att delta i den mer sofistikerade (läs: för oss som är ”gamla”) nöjeskulturen i Stockholm vilket innebär softa drinkar på Cadierbaren och långa middagar på Riche. Men till och med där är jag för gammal för ljudvolymen är så hög att jag efter två timmar ledsnar på att vråla lungorna av mig för att kunna hålla en dialog.

När jag var tjugonånting var jag pank, rynkfri, full (minst en gång i veckan), spontanreste ofta och handlade på kredit.

Nu är jag fyrtionånting och är rätt välbetald (dock med väldigt mycket större utgifter också!). Jag är fortfarande relativt rynkfri (för att jag har råd att vara det och för att jag är fåfäng). Full? Det går inte. Jag har tre barn. Man kan varken vara full i närheten av tre barn eller bakfull i närheten av tre barn. Nu dricker jag mer ett glas för att det är gott, inte för att bli berusad. Resor? Ja, det blir väl med jobbet. Någon övernattning per år i en europeisk storstad. Kanske någon utlandsresa vart fjärde år. I övrigt, nja. Har ju inte riktigt funkat pga tvåtusen skäl. Spontanresa? Hahahaha. Krediten är strypt, nu använder jag bara betalkort som en präktig…vuxen.

Jag undrar när man bestämmer sig för att gå över till en annan tidszon mognadsmässigt, att ta sig till nästa nivå. Eller händer det omedvetet? När bestämmer man sig för att det är gott med kaffe (istället för varm choklad som i ärlighetens namn är godare)? Eller att den spontana svordomen när man slår sig är ”Aj som fasiken” (istället för ”fitthelvetekuk!” som har lite mer carreta i sig)? Eller att en marinblå ullcardigan är en finfin investering (när den i själva verket kliar, är tråkig och ”safe”)? Eller att en heldag på valfritt museum känns lockande (när det faktiskt är mer underhållande att åka ”Insane” på Gröna Lund)?

Hur motsägelsefullt det än må låta efter mitt ovanstående gnäll – så njuter jag av att bli äldre. Jag gillar lugnet och visheten som faktiskt kommer mer och mer för varje år. Jag inspireras av kvinnor och män som är antingen jämnåriga eller betydligt äldre, som fascinerar mig med sin kunskap, sina bagage och sina olika livsval och kantiga stigar som format dom till de personer de är idag. Jag förundras över hur mycket de hunnit med, hur mycket böcker de läst, hur många språk de studerat, hur många länder de besökt, hur många kärlekar de mist, hur många fiaskon men även framgångar de kan stoltsera med i sina CV:n. Hur många berättelser som varje fåra i deras ansikten bär på.

En sak är jag dock helt säker på. Jag vill aldrig vara 20 igen. Men 30nånting hade varit roligt att få uppleva liiite längre än den korta period som jag upplevde att det var innan det verkliga vuxenallvaret slog till som en hammare i huvudet. Men tänk så roligt när (om) man blir 70! Eller 80. Och kan glida runt som pensionär i Miami i lite för grälla tunikor och guldsmycken. Troligtvis som änka, som hänger med olddiggers. Eller så är det jag som är den där 80-åriga käringen som sitter på något styrelsemöte för CHIC och morrar anekdoter och tips. Som ingen riktigt vet vem det är. Men som får respekt för att jag är äldst i rummet. Och som säger saker som ”På min tid var Madonna – må hon vila i frid – sin tids stilikon.”

Hur gammal är du som läser min blogg? Är du harmonisk över din ålder eller önskar du att du vore yngre/äldre och i så fall varför? Nojar vi för mkt kring det här med ålder? Kommentera gärna. 

TAGGAR
33 kommentarer | Translate
OM CHARLOTTA

Charlotta Flinkenberg är avgående chefredaktör och grundare av CHIC. Parallellt med tidningsskapandet har hon varit programledare för ett eget program på TV3, skrivit två böcker och skaffat tre barn. Charlottas blogg bjuder på humor, självdistans och självklart en massa mode.

charlotta@flinkenberg.se



ARKIV



Annons




Annons

Laddar