Annons
Annons



Annons

Onsdagskrönikan: ”Helt ärligt så ljuger jag väldigt ofta”


Varar verkligen ärlighet längst? Har du testat någon gång? 

Jag plågas av det där. Ständigt. Att hålla mig till sanningen, alltså. Det är ju det ädlaste, enda rätta, som vi är uppfostrade att göra. Och visst är det befriande och annorlunda med folk som törs säga som det är. Men samtidigt, tänk på hur många du skulle såra om du plötsligt började säga precis vad du tänker – utan den minsta censur.

Jag är inte mytoman. Absolut inte. Men vita lögner är min drog. De blir fler och fler. Jag skäms för dem. Borde veta bättre. Borde hålla käften istället för att hitta på något som inte stämmer, bara för att jag vill lindra smärtan för den som lyssnar. Men kanske mest för att jag vill lindra min egen smärta. För att jag är lat. Skjuter upp problemet. Orkar inte konfrontera. Orkar inte diskutera. Tar en enkel utväg.

Några exempel: Jag går på en modevisning. Det ena förutsägbara plagget efter det andra skrider förbi på catwalken. Kollektionen är lika intressant som ett glas mellanmjölk i ett Ikeaglas. Och när det äntligen dyker upp något värt att få allas uppmärksamhet så är de plaggen uppenbara ripoffs från en annan etablerad designers kollektion för något år sedan. När jag ska lämna visningen kommer en glad tjej fram med ett kamerateam, trycker upp en mick i mitt ansikte och ber mig uttala mig om visningen. ”Nå, vad TYCKTE du om visningen, Charlotta?”. Och jag börjar flacka med blicken, mumlar något prettosvamligt om ”konceptuellt korrekt” och försöker ändå vara lite journalistiskt kritisk och inte modebloggarmesig och säger ”men samtidigt inte så pass nyskapande som jag hade förväntat mig”. När jag egentligen borde säga: ”Vilken  ihoprafsad dynga, tror dom att konsumenterna är dumma i huvudet, eller?”.

Eller på gymmet när min PT är sen och har SMS:at mig stränga order om att värma upp tills jag kommer – när han väl anländer och frågar strängt ”Hur många vändor har du kört?” (han syftar på hur många varv jag kört 30 st armhävningar, 30 situps, 30 rygglift osv). Och jag piper fram ”Tre!” och spelar forcerat andfådd, när jag i själva verket bara har hunnit småjoggat lite nonchalant, kollat mailen i mobilen, gjort en halv vända av respektive muskelgrupp (alltså 15 reps, inte 30…). Jag VILL inte åka på dessa straffrundor, trots att jag är där för MIN skull. Jag vill bara bli klar med skiten. Men PT:n fattar ju detta och brassar på med andra, värre övningar strax efter, så där kommer jag ändå inte undan…(det för övrigt därför man har en PT om ni undrar, för själv är inte alltid bäste dräng).

Mest påtagligt blir det i vissa jobbsammanhang. ”Är du klar med powerpoint-presentationen, Charlotta?” frågar en kollega. ”Jaa då, jag ska bara lägga till några kompletterande bilder. Du har den inom en kvart!” ljuger jag. I själva verket har jag den knappt påbörjad. Och mest i huvudet. Och de där jäkla bilderna, de har jag inte ens tagit än. Men jag löser alltid dessa saker. Fast i sista sekund. Det blir stressigt för mig. Och säkert stressigt för min omgivning. Särskilt de som vill ha framförhållning. Eller när någon frågar: ”Har du läst igenom mitt förslag?” och jag inte vill säga som det är, att ”nej, jag får 50 mail i timmen och eftersom det inte var av karaktären släcka bränder så hamnade det lite långt bak och sen kom tusen andra saker emellan”, utan jag svarar ”Mmmm…. Jag skummade igenom det som hastigast men ska kolla mer noga alldeles strax” (när jag inte ens hunnit öppna det).

Vi ska inte tala om hur det är på krogen, eller lunchrestaurangen. När servitören frågar: ”Smakade det bra?”. Och jag bara känner, inom mig: ”Nej, faktiskt inte. Det tog för övrigt 20 minuter att få din uppmärksamhet. Och när maten väl kom så var den  klent kryddad, salladen lika ledsen som en blodhunds uppsyn och det färska brödet måste vara vintage då det hade fått en hård skorpa”, men istället vill jag fortsätta prata med min kollega som jag lunchar med och har dessutom ont om tid och svarar istället: ”Jo, tack, bara bra.”

Och när min släkting visar sin nya skitfula Desigual-kappa och stolt frågar mig vad jag tycker om den, ”du som jobbar med mode och allt!” så KAN jag ju inte säga vad jag tycker, för jag vet ju att HON tycker den är fin, så vad betyder egentligen MIN åsikt då? Det är ju inte jag som ska ha den på mig, utan hon! Så då blir det inte en vit lögn utan jag drar på hela ljugartilleriet och bräker fram: ”Svinsnygg! Såååå härliga färger, och vilket coolt mönster!”.

Jag ska testa en lögndetox någon dag. En dag då jag faktiskt bara säger sanningen. Eller åtminstone undviker att säga något som är falskt. Förslagsvis en söndag, då kan minst skada uppstå…

Vad ljuger ni om? Om ni ska vara ärliga? 

Onsdagskrönikan är ett nytt inslag i bloggen, där jag varje vecka brer ut mig lite längre i något område. 

 

 

TAGGAR
10 kommentarer | Translate
OM CHARLOTTA

Charlotta Flinkenberg är avgående chefredaktör och grundare av CHIC. Parallellt med tidningsskapandet har hon varit programledare för ett eget program på TV3, skrivit två böcker och skaffat tre barn. Charlottas blogg bjuder på humor, självdistans och självklart en massa mode.

charlotta@flinkenberg.se



ARKIV



Annons




Annons

Laddar