Annons
Annons



Annons

Onsdagens krönika: Tröst och beröm är inte en färskvara


Om någon har slutat röka så ger du denna person peppande ord när du får reda på det. ”Vad duktig du är! Äntligen! Good for you!”. Sen kanske du, om du är uppmärksam, kommer ihåg att dunka vederbörande rökfria person i ryggen på nästa fest också. Men sen går det ett tag och den här före detta rökaren blir just en före detta rökare i våra ögon och så var det liksom inte mer med det. 

Likaså om någon har gått ner 25 kilo i vikt. De första veckorna får hen ta emot massa komplimanger. Särskilt av de som inte sett hen på länge. Viktnedgångsberömmet (men även avundsjukan!) kan faktiskt hålla i sig flera veckor. Men sen då? Då är den före detta tjockisen ett minne blott. Och man utgår ifrån att personen ska ha karaktär nog att hålla den där nya vikten.

Jag tänker ofta på det där även när det handlar om sorgliga saker. När vänner eller familjemedlemmar drabbas av sjukdomar eller svår sorg. Då de skiljer sig, förlorar en närstående eller tar emot ett besked om uppsägning, cancer eller något annat hemskt. Man tröstar och håller kontakten. Säger några väl valda ord. Men sedan lämnar man och hastar vidare till allt annat i livet.

Men röksuget, sockersuget, cancern, döden, arbetslösheten, ensamheten och eländet försvinner ju inte för den som är drabbad. 

Tröst och beröm är uppenbarligen en färskvara. Det är som att man inte mäktar med att repetera dessa känslomässiga saker. Enough is enough, liksom.

I filmen ”The Beach” så tas detta upp på ett makabert vis, när en av de svenska killarna i det där flummiga knarkkollektivet på den hemliga, thailändska ön råkar ut för en hajattack. Han blir biten så illa att han får kallbrand i benet. Ligger och yrar och gnäller av smärta. Till en början vakar gruppen över honom. Baddar hans panna. Kommer med vatten och försöker hjälpa (vilket är svårt eftersom de saknar både läkare och medicin pga isoleringen). Men efter en tid börjar de ledsna. Bär bort honom längre och längre bort från huvudbyggnaden. Som huvudpersonen krasst uttrycker det: ”Blir du attackerad av en haj har du bara två val: bli uppäten – och bli en hjälte. Överlev – och bli en hjälte. Något mellanting finns inte.” Så han gör slut på plågan för den svårt skadade och döende svensken och kväver honom med en kudde.

Vi är många som kämpar hela tiden mot olika saker. Utan att få beröm eller tröst längre. Lämnade åt våra öden. Och ibland klarar vi förstås utmaningen utan att få hjälp. Men det kostar faktiskt ingenting att visa att vi fortfarande bryr oss, att vi fortfarande är imponerade, att vi ännu beklagar någon annans tillstånd och att vi undrar om det finns något vi kan göra.

Jag är en av de som snålar med tröst och beröm. Jag kan bli bättre. Så jag börjar nu.

Jag beklagar verkligen att du, C, har fått sådana problem att gå pga din sjukdom (jag visar det sällan men jag tänker väldigt ofta på det) och jag förstår vilket lidande det måste innebära för dig. Men jag är även stolt över din kämparanda och ditt jävlaranamma, ditt outtröttliga engagemang. Och P, jag vet att du håller humöret uppe utåt pga ditt jobb och den profil du är, men du har en hjärntumör och vi är många som skulle kunna dela på ditt lidande (om det var möjligt) för att underlätta för dig. Och mamma – sorgen efter pappas bortgång måste ju kännas i hela din kropp varenda dag. Jag pratar sällan om det. Jag vet inte hur jag tackla det. Jag vet inte vad jag ska säga. Men jag finns här för dig. Och jag är så tacksam över att du finns. Det är vi alla barn och barnbarn, du är en sån glädje i våra liv.

Och i avdelningen beröm är jag fortfarande imponerad av att du, H, är rökfri efter så många år som rökare (jag trodde ärligt talat aldrig att just DU skulle sluta). Jag är även hur stolt som helst över att K tog sig i kragen och lämnade en man som varken var bra för dig eller dina barn, och dessutom började du träna och blev av med din onda rygg på köpet.

Häng gärna på du med och följ mitt exempel. Ge tröst och beröm. En gång till. Ibland är det de gångerna det får bäst effekt.

TAGGAR
5 kommentarer | Translate
OM CHARLOTTA

Charlotta Flinkenberg är avgående chefredaktör och grundare av CHIC. Parallellt med tidningsskapandet har hon varit programledare för ett eget program på TV3, skrivit två böcker och skaffat tre barn. Charlottas blogg bjuder på humor, självdistans och självklart en massa mode.

charlotta@flinkenberg.se



ARKIV



Annons




Annons

Laddar