Mitt liv som sockermissbrukare - fortsättning följer

I somras kunde ni läsa i CHIC att jag åt kanelbullar till frukost- varje dag. Jag berättade om mitt liv som sockermissbrukare, och hur jag - trots att jag skrivit en bok om min viktminskning och tidigare matmissbruk - fortfarande har svårt att motstå det där söta. Varje dag. Flera gånger om dagen. Min strategi var att blotta denna pinsamma karaktärssvaghet inför hela svenska folket (eller okej, inför de dryga hundratusen personer som läser varje nr av CHIC). Och kanske därmed känna pressen att bli av med skiten.

Jag skrev utlämnande att jag är beroende av både finsocker (godis, kanelbullar, tårta, läsk) samt fulsocker (vaniljsocker som äts med sked direkt ur burken i skafferiet, sirap som ringlas på knäckemackor med smör, länsning av allt som heter tårtpynt, typ marsipanrosor, garnityrgelé, strössel, silverkulor - you name it).

Detta gör jag givetvis i smyg. Det finns något skambelagt med hela det här beteendet, jag döljer spåren, sopar förskräckt bort smulorna och pärlsockerspåren från tröjan när jag hetsätit en nybakt kanelbulle på väg till jobbet. Men lika ofta äter jag publikt (folk tror ju inte att det är SÅ ofta eftersom de inte ser de övriga gångerna) och koketterar då med ursäkter som "inte ska du tro att jag bangar att äta macarons bara för att jag jobbar i modebranschen!", eller "Åh gud så goda kakor, kan jag inte ta hem några extra? Jag ska givetvis ge dom till min kille".

Eftersom jag inte väger 90 kilo (vilket jag faktiskt har gjort tidigare och då syftar jag inte på när jag var gravid med tvillingarna) och försöker springa bort alla dessa förbannade kanelbullar (för att kuta bort ALLT socker jag petar i mig skulle jag dock behöva avklara en halvmara om dagen) genom mitt dagliga nötande på löpbandet - så kanske det inte syns på mig vid en första anblick att jag är totalt och vanvettigt beroende av socker.

Och visst- jag är är inte tjock, men så jäkla trådsmal är jag inte heller om vi ska vara helt ärliga. Min sopiga kost har resulterat i dålig hy, celluliter men framförallt sämre ork överlag.

Jag kan inte komma på något jag skrivit i CHIC som resulterat i en sådan bomb av mail och respons från er läsare, som det här med att jag är sockermissbrukare. Många av er undrar hur det går för mig nu. Och jag lovade att skriva i bloggen om detta, vilket jag inte har gjort.

Det har gått... sådär. Om jag ska vara ärlig. Jag var duktig ett tag, körde nolltolerans. Strök allt socker ur kosten, inga undantag. Berättade för tjejerna på jobbet och familjen och förklarade varför jag inte "kunde bara ta en kaka/tårtbit/efterrätt", eftersom jag helt enkelt var på detox.

Sen började jag att småfuska. Sophia på jobbet kom på mig när jag smusslade ner en godisbit (fyra, om vi ska vara helt ärliga) i väskan efter en fotografering. Min man hittade godispapper som jag "gömt" (trodde jag) på säkra ställen i bilen (när han städade bilen).

Efter det kom hela smällen med CHICs nedläggning och då tyckte jag VERKLIGEN att jag kunde UNNA MIG att äta socker och tröstäta cupcakes. Det var ju så synd om mig ändå! Och sen tänkte jag lite skönt irrationellt att "okej, din sockerpundare, ge faen i kanelbullarna då- men lite ostbågar har ingen dött av!" och så började jag hetsäta sånt. På dagtid. Alltså inte till fredagsmyset.

Nu känner jag att det fan får vara nog. Jag är 41 år gammal. Jag blev utsedd till Årets Mediechef förra året. Jag har startat tre tidningar och varit chefredaktör för fem, skrivit två böcker, haft ett TV-program och fött tre barn. Jag har hoppat bungyjump i Turkiet, vunnit fyrhjulingsrace och kan räkna till 30 på grekiska (till 100 om jag druckit ouzo). Jag räds inte att göra entré på Berns inför 750 pers, på en segway. Men jag missbrukar fortfarande mat. Alltså inte bara socker, utan mat överlag. Jag har ingen självbehärskning där utan spårar ur hela tiden och kör i karaktärsdiket.

Jag vill inte vara en sockerpundare eller fettjagare längre. Jag vill kunna äta regelbundet och normalt som (nästan) alla andra människor.

Som jag skrev i min första bok: "Hur svårt kan det va?".

Så nu ger jag det här ett sista försök. Funkar det inte denna gång får jag väl operera bort någon smaklök eller gå i hypnosterapi eller liknande.

Om du har hjälp att ge mig, eller känner igen dig i det jag skrivit får du gärna kommentera.

62 kommentarer

Gilla:

GD Star Rating
loading...

Dela:

Print:

Mail:

Translate

Taggar: Charlotta Flinkenberg, jag har en sak att erkänna, Matmissbruk, sockermissbruk

Annons

62 Kommentarer

Annika

Nu kommer det säkert att komma hit en massa LCHF-folk som berättar om hur fantastiskt det blivit när de börjat äta så. För mig funkar inte LCHF dock. Jag vill liksom ha det söta ändå, hur jag än gör.
Nyckeln för mig har blivit att skippa det vita sockret – däremot får jag göra raw-godis så mycket jag vill.

Sen är ett tips att läsa Hjärnkoll på vikten (Martin Ingvar och Gunilla Eldh) för lite tips på hur man kan göra. Jag äter mackor och pasta (även om man inte ”ska” äta sånt) enligt dem, det triggar inte sötsug eller matsug för mig. Däremot har jag inte bröd hemma, för det går åt direkt. Sedan har det hjälpt mig att verkligen _känna efter_ direkt och en stund efter att jag tagit en godisbit/packe chokladbollar. Ville jag ha allt? Smakade det så gott som jag tänkte? Sen kan jag använda det ”mot” mig själv vid senare tillfällen.
Den roliga bieffekten av det är att jag slutat äta vissa godisar eftersom jag till slut fått in i huvudet att jag faktiskt inte gillar dem…

För mig är det dock, liksom för dig vad det låter, ett känslomissbruk. Socker som ett sätt att göra stress hanterlig. Äter jag varierat och färggrant vill jag faktiskt inte ha socker, men jag har inte ro att äta så i normalfallet eftersom jag är för stressad för att tänka till när jag lagar mat. Orsak-verkan är alltid svårt.
Men ja. Så gör/tänker jag.
Jacqueline

Känner absolut igen mig. Det har gått så långt att jag äter upp allt som finns kvar av expempelvis chokladkakan eller chipsen, sen går jag och köper nytt och äter upp lika mycket som redan var ätet. Allt detta för att inte folk omkring mig ska se att jag åt allt det där.

När jag insåg vad i hela friden jag håller på med kände jag bara att nu får det minsann vara nog. Men det är inte lätt att sluta när man väl är i det. Men det går lite lättare tycker jag, när man har erkänt för sig själv att man faktiskt är på botten, och kan se hur dåligt man mår av att proppa i sig allt det där.

Jag äter allt, men gör mitt yttersta för att inte äta det alltid. Men för mig hjälper det att veta att det inte finns något förbud. Förbud har aldrig funkat på mig, sätter jag förbud på något vill jag inte ha något mer än just det som jag förbjudit. Men att tänka ”jag kan om jag vill, men ska jag verkligen…? Njaaa…”. Det blir tillslut nästan lite som en tävling, hur länge klarar jag mig utan? Samma tänk om när jag är ute och springer och tänker ”Klarar jag en kilometer till? Jo då!”.

När det kommer till allt det här underbart sött, göttiga kan man tänka ”Klarar jag mig utan? Jo då!”

Lycka till med allting, underbart att Chic.se kommer att finnas kvar!
Elena

Strongt av dig att blotta dig så här!! Det är så himla bra att vi som lider av samma får se att det är fler i samma situation. Jag känner igen mig. Jag är precis lika, med all god mat och godsaker. Sen har jag problemet att vara kort, bara 154, så folk säger att jag kan äta allt för jag är så liten. Men proportionerligt är jag ju inte så liten. Men framför allt så är det jobbigt att något annat har kontroll över min kropp. Jag vill ha kontrollen själv. Jag vill kunna äta det somr gott men faktiskt säga nej när jag är mätt och särskilt till allt man stoppar i sig som inte ens är gott. Jag försöker styra tankarna, lära mig av mina misstag. Men det är så svårt!!! Jag tror helt på att operera bort en smaklök eller två. Känns inte som om så mycket annat funkar. Men det som kan funka, det är att vi flera som har samma problematik, peppar varandra och faktiskt får bekänna för varandra de gånger vi fuskar och får skäll. Då får vi ris och ros från flera som faktiskt förstår. Det kanske går att starta en grupp AKMSB (Anonyma Kvinnor Med Socker Behov.
Elena

Jag kunde plötsligt inte skriva mer. Ville bara avsluta med att skicka en styrkekram till alla där ute som är i samma situation. Skönt att vara flera!
Denna Sandra

Jag är sockermissbrukare. Jag har dock inte alls vräkt i mej socker sedan januari 2011. Ja, sedan jag erkände att jag inte tål skiten. Då slutade jag. Jag orkade helt enkelt inte med att smussla undan bevis och äta i smyg och ”ladda upp med godis inför helgen” (godis som jag ändå vrääkte i mej så fort jag hade chansen …) och allt det andra som hör till missbruksbeteendet. You name it, I´ve done it.

Svaret för mej var att börja äta mej mätt på proteiner, fett och grönsaker. Jag älskar att vara mätt, slippa sötsuget och ändå ha mer energi i kroppen än jag nånsin hade. När jag slutade vara rädd för riktigt fett och lade av med lightproduktslurendrejeriet så släckte jag den otröstliga hungern efter skräpmat i mej. Så LCHF är lösningen för mej.

Men jag är inte så dum så jag inte inser att jag fortfarande ÄR sockermissbrukare. Jag VAR inte det, jag är det fortfarande, så jag unnar mej bara nåt gott en gång i veckan och sen är jag tillbaka i den trygga mättnaden dagen efter. Tyck inte synd om mej, säger jag bara! Gratulera mej till att jag genomfört något jag inte trodde gick att hitta en väg ur, i stället. Att ”unna sig” gott varenda dag är ett perfekt sätt att må DÅLIGT resten av den dagen. Och jag ville må bra och vara stolt över mej själv.
Maria

Hej Charlotta!
När jag läste artikeln i Chic så var min första tanke ”den röran måste jag få receptet på!” – själv brukar jag istället göra en halv kladdkakesmet och sleva i mig på kvällarna om det inte finns något annat. Sen så tänkte jag att, nej, kan du så ska jag också kunna, så jag bestämde mig. Visst, jag har trillat dit några gånger, jag har köpt lösviktsgodis 4 gånger under september månad, men det är jävligt stor skillnad mot att köpa lösviktsgodis varje dag!!! Det jag har gjort är att jag har varit superstrikt med maten, jag kliver upp 5.30 på vardagarna, äter frukost vid 6, mellanmål kl. 9, lunch kl. 12, mellanmål kl. 15, middag kl. 18 och mellanmål kl. 21. På helgerna kliver jag också upp och äter frukost kl. 6, men går sedan och lägger mig och sover till halvnio-nio så att jag får mitt mellanmål i tid. jag är mjölkallergiker, och kan inte alls äta LCHF, utan äter vanlig mat i mindre portioner, men oftare. Jag är dessutom gruppträningsinstruktör på ett stort gym, och det är det som har gjort att jag inte har sett ut som en strandad val… Och det finns nog ingen som vet hur mycket jag har vräkt i mig – inte ens min sambo. I slutet på augusti fick in han ta kort på mig i underkläder för att jag skulle ha bildbevis på hur jag såg ut – och inte står det något träningsfreak på korten direkt… Med kläder kan man trolla en hel del… Trots en seg förkylning i början på september har jag klarat mig rätt bra – tills ägglossningen knackade på dörren, då kom ”återfallen” . Varje dag utan godis, kakor, russin, smet och allt sött mellan himmel och jord är en seger . Så nu är det det omvända; kan jag så kan du!
Pepp och kramar!
Camilla

Jag är sockerberoende – Tänk om det istället skulle vara ex alkohol som rent praktiskt är lätt att utesluta! Socker finns i allt, det finns överallt, det är både billigt och lätt att få tag på…
Jag har en liten strategi som funkar ganska bra för mig
- Fikabröd, endast hembakat (jag bakar inte), det bjuds 1ggr/v på jobbet och några mer gånger varje månad. Men jag skiter helt enkelt i torra kakor och köpebullar pga det är inte tillräckligt lyxigt och gott
- Godis, ok 1-2 ggr/v dock inte på arbetstid
Jag tränar numera 5-6 ggr/v och det plus ett hus och ett heltidsjobb har gjort att jag inte har lika mycket tid att frossa i socker. Jag har märkt att jag helt enkelt måste ha något annat att göra, jag måste sysselsätta mig och det mycket för så snart det blir lite trist funderar jag på något gott att äta
Annie

Det är på grund av såna här inlägg som gör att du är så unik och så bra!
Anna H

Hej! Jag har läst din blogg länge utan att kommentera en enda gång. Dock kände jag att detta inlägg ville jag säga något om: det var det bästa du har skrivit på bloggen någonsin. Modigt och ärligt. Bravo och lycka till!
Maria

Och mellan målen dricker jag massor med vatten, kaffe och grönt te med citron, och kissar som en galning
Lisa

Jag känner en stor lättnad när jag läser din artikel, att en intelligent och framgångsrik kvinna som du har ovanor som oss andra. Nu känner jag igen mig extra mycket eftersom jag själv tröstäter/smygäter både mat och godis, i stora mängder. Allt i mitt liv fungerar delvis i perioder. I vissa perioder är jag strikt och duktig med både mat och träning. Men i andra perioder så lever jag för att äta. Jag kan gå från mat till godis, från godis till mat, 24/7. Jag kunde köpa 3 portioner take-away (thai oftast) och äta dessa under en dag (oftast inom några timmar). Ibland så räckte inte det, utan jag köpte alltid frödinge-kladdkaka som ”efterrätt”. Just nu försöker jag förbättra mig… men jag vet att jag kommer hamna i skitet igen…
anonym

Oh yes, känns igen. Jag har börjat idag (igen) och provar för andra gången med dukandieten, modifierad form. Jag gillar inte alls proteiner utan föredrar kolhydrater en masse hela tiden! Fördelen är att suget försvinner och att det är rätt härligt att längta efter kolhydrater i form av frukt och grönt efter tre dagars proteinkur. En missbrukare hittar alltid kryphål, antingen är man för glad eller ledsen eller firar eller, eller??!! Ja, oss lurar du inte! Vi känner igen allt, och det som gäller är att börja om igen:) Fördelen med att ha gått ner massor i vikt är att man vet hur det fungerar och ATT det fungerar. Den stora svårigheten är att mat är så förknippat med känslor, där är nog den svåraste nöten att knäcka, att äta för att bli… mätt som är det egentliga syftet. På det igen, så kör vi!! Anledningar att äta onyttigt hittar man hela tiden.
Dess

Jag har ätit så mycket socker idag att jag mår illa, men ändå funderar jag på att gå ner och ta en av mina nybakade kardemummabullar och kanske en eller två drömmar… Igår var det likadant, och dagen innan det. Jag är absolut inte tjock, smal/normal faktiskt. Körde ”äta nyttigt och inget socker” och det funkade ett tag, tills jag bakade lite bara för bakningens skull, jag skulle ju inte äta det så då var det väl ok? Så har det varit i ungefär 3 vändor. 1 månads sockerberoende, 2 veckor nyttigt, 2 veckors sockerberoende, 2 veckor nyttigt, och nu några dagars sockerberoende men nu tänker jag som dig, nu får det fan vara nog!!! Vill också kunna ta EN kaka/bulle till fikat, inte tre eller ingen. Tar jag en, tar jag en till och kanske ytterligare en (sedan så blir det ju någon i smyg under dagen).

Och så vill jag också bara ”tacka” för Chic-galan ni höll för några veckor sedan, jag och min kompis var där och hade så roligt. Det ordnade ni väldigt bra! Förresten, diss att ni inte bjöd på lite nybakat istället för alkohol! Ps 2: kommer sakna Chic-tidningen, väldigt, VÄLDIGT mycket
Miss M

En stor kram och cred till dig för att du berättar öppet om detta! ♡

Jag kanske har hjälp att ge dig… mitt tips är att kolla upp om du har candida. Man kan göra det med blodprov, eller så googlar du lite och ser om du känner igen dig i det. Många har grav candidaöverväxt i kroppen utan att veta om det. Jag har själv haft det – och vägt 89 kg på grund av sockermissbruk. Idag har jag det inte, och väger ca 60 kg, som jag bör väga. Läs om det vetja!

Sen är mitt andra tips noll tolerans. Om jag äter minsta lilla socker (gäller även naturligt socker som frukt osv) en dag så blir det väldigt lätt att jag fortsätter äta massa sött den dagen. Så länge jag kör på NOLL socker så går det bra. Ännu bättre går det om jag äter mycket grönsaker, det är som att kroppen förstår då vad det är den egentligen vill ha.

Jag håller tummarna för dig! Och jag är jätteglad att du bloggar igen, saknade dina inlägg när det blev tyst ett tag. Du är bra!
Meta

Jag kunde lika gärna vara alkoholist eller narkoman. För sockermissbrukare är jag! Men nu har jag bestämt mig! Ska dricka kolsyrat kranvatten, smaksatt med gurka eller citron. Tugga tuggummi bara för att få ha tuggmotstånd i mun. För det är ju både smak och att ha något i munnen som är så skönt! Jag, liksom du, har ju klarat det förr, men nu är det bannemig allvar! Svårt är det, men svårigheter är till för att övervinnas. Och eftersom vi, du och jag, inte mår bra av att ha några extrakilon eller hy som inte mår bra, är det ju bara att sätta igång att vägra socker! Lycka till till oss!
Karin

Känner igen mig alltför väl. Men när perioderna sätter in är det oftast något externt som triggar det, antingen något nytt som inte riktigt har total kontroll över vilket gör att jag måste dämpa ”ångesten”/oron med socker eller mat. Eller för något som har hänt tidigare i mitt liv och det är internt kroppen som minns, för mig kan det ta väldigt mycket tankearbete att komma underfund med vad det kan vara som hände, när och varför när dom värsta rycken kommer.
Linda

Jag har samma beteende som ni andra, och är inte stolt över det. Tack Charlotta för att du varit så öppen med ditt sockerberoende! När jag läser alla kommentarerna inser jag att jag inte är ensam med detta ”fula” beteende, men jag inser också att nu är det verkligen på tiden att göra något åt saken… Phew, önska mig lycka till. Hoppas det går bra för dig Charlotta och alla er andra också!
Pingback: Charlotta avslöjar: ”Mitt liv som sockermissbrukare” | CHIC
http://ulla-marie.blogspot.com/ Ulla-Marie

Självutlämnande läsning är alltid den mest intressanta. Generöst av dig att bjuda på det. Hoppas att du fixar att slopa (det mesta) av sockret.
Anonym också

Hej! Jag har alltid varit smal, vägde 60 ända tills jag träffade min nuvarande man. Nu väger jag 83. Behöver jag säga att förhållandet inte är så bra . Så visst är mat starkt förknippat med känslor!
Isa

Tack Charlotta för en rolig blogg! Det är SVÅRT att inte bli sockerberoende i vår rika värld. Det finns stora ekonomiska börsbolag som tjänar pengar på lightprodukter, socker och annan fuskmat. Media är vinklat och trots att vi i väst har fått upp ögonen för vad som kanske är boven så blir vi allt fetare och fler dör i hjärt- och kärlsjukdomar. Jag rekommenderar starkt att du läser boken Matrevolutionen, skriven av Andreas Eenfeldt, läkare och driver den stora bloggen Kostdoktorn.se.

Lycka till!!

//Isa
Prestations-ångest

Jag har också mega problem med mat – hemskt att säga. Precis som Charlotta nämner om sig själv så tycker jag att jag är en redig person som uppnått mycket hittils i mitt liv, jag är marknadschef på ett stort finansbolag, jag har bott i London i sex år och jobbat på olika positioner med tuffa villkor och arbetsuppgifter, jag är välutbildad, har pluggat på tre olika universitet i tre länder och samtidigt kan jag inte kontrollera vad jag äter. Jag har dock bättre och sämre perioder och precis som C8 skriver så syns det inte på mig då jag ligger i och tok-tränar som en galning för att få bort kalorierna men det är en oerhört tärande situation och såå mycket tankeverksamhet och träning och skam går till detta, jag är SÅ trött på det! Är det någon som har konkreta tips, en handlingsplan, på hur man kommer ur detta? För mig började det med regelrätt anorexia när jag var 16 och hade presetationsångest i plugget följt av bulimi följt av mitt nuvarande matmissbruk….
Marie

Alla är nog mer eller mindre sockerberoende. Mitt tips är att äta en chokladbit om dagen (jag poängterar EN) till eftermiddagskaffet, kvällskaffet eller när man nu vill göra det. Nu pratar jag inte om att trycka i sig en hel kexchoklad, en dajm eller liknande, utan en liten bit av 70-90%-ig mörk choklad, gärna smaksatt med mint, blåbär, nötter eller vad man nu gillar. Det finns mycket att välja på i handeln! Däremellan frukt! Man behöver för den skull inte vara en tråkmåns om man ska fira någons födelsedag eller liknande – ta en LITEN smakbit. Sedan, när kroppen gradvis vänjer sig av med sockerberoendet, blir det lättare och lättare. Jag tror inte på totalförbud och det är stor skillnad på att trycka i sig godis, bullar och gud-vet-vad hela dagen och att strikt hålla sig till EN liten chokladbit om dagen. Och till sist – tack för din uppriktighet och din fantastiska förmåga att framföra viktiga saker på ett lätt självironiskt sätt. Du hjälper fler än du kan ana som troget läser din blogg.
Johanna Carlson

Underbara C8! Du är helt fantastisk och lika fantastiskt trasig som många andra. Jag känner igen mig så i detta, och har även hittat paralleller hur jag är i min shopping. Och i allt egentligen. Jag vill också vara ”normal”, köpa en tröja när jag fryser, vinterskor när snön kommer, äta när jag är hungrig, osv. Men istället låter jag mig frestas av nätsiter, shopping luncher, klädpartyn….Så länge plånboken tillåter…När det gäller att unna sig: Allt eller inget. Jag vet verkligen inte vilket behov jag försöker fylla? Är lyckligt gift, har ett roligt och välbetalt jobb, socialt liv, bra familjerelationer. All fine. Vore intressant att forska lite mer i vad som händer med oss med all detta ”ögongodis” vi utsätts för. Ifall detta kan vara i paritet till ”alkoholistgenen” och att vissa bara behöver ägna sitt liv till att motverka sina impulser på att agera på allt som ger oss tillfällig tillfredsställelse? Någon som håller med?
Vill vara anonym

Jag är socker/mat-missbrukare och har varit så i halva mitt liv. Jag har många gånger fått hela mitt liv förstört på grund av detta. Missbruket har alltid kommit före allt annat. Så många gånger har man valt att sitta hemma och missbruka. I perioder har hela mitt liv bestått av endast sockret och maten. Det har tagit över allt och gått före allt. Jag har förlorat jobb, vänner, pojkvänner, bostäder på grund av det. Ja, jag har till och med varit nära att dö och legat på sjukhus. Jag får känslan att människor tar lättare på det här missbruket än dom tar på t ex alkohol eller droger. Dom ser det som en ursäkt för att få äta gott och nästan skrattar åt det. Så fruktansvärt fel dom har. Jag tycker inte ens om socker, jag tycker inte ens om godis. Kroppen kan bli lika svårt beroende av socker som den kan bli av alkohol eller droger. Jag har försökt sluta så många gånger. Speciellt då man ser hur det påverkar ens liv. Men det är så svårt. Det är så svårt när man är så beroende.
http://finafrun.se/ TÄVLING pågår

Jag är övertygad om att du kommer klara det!
meandmama.se

Åh vad skönt med nån som kan vara ärlig och öppen med det, särskilt med din position ( BRA!!) . Jag håller tummarna att du ska få bukt på ditt sockerberoende, det är verkligen inte lätt….
Heja,heja!
Vad gör man…..

Skönt på ett vis att läsa att flera har samma problem som mig.Jag känner så väl igen mig när jag sitter och läser det du skrivit.Jag har varit till läkare,men dom säger att det går över.Försökt träna och hålla mig igång,men det slutar med att jag dricker en cola efteråt eller en chokladbit:(.Jag söker med ljus o lykta efter hjälp så kommer du på nåt sätt så tala gärna om det.Jag gör detsamma till dig.Känner att man inte riktigt blir tagen på allvar när man pratar med människor om detta.Tack så hemskt mycket för att du tar upp detta Charlotta.Ja ni alla andra som har skrivit här också.Frågan är hur i hela friden man ska kunna få hjälp och fungera som en normal människa och må bra.
Anna

Underbara Charlotta! Vet du hur skönt det är att som snart 40-årig kvinna läsa din blogg! Tyvärr tror jag att vi är många som känner igen oss i det du skriver, i alla fall bitvis, men vi skäms alla för det och smusslandet fortsätter och skammen växer. En gigantisk elloge till dig som ärlogt och rättframt vågar berätta!
Jag märker att suget efter skit är som värst runt ägglossning, i alla fall för mig!
Stor kram/ A
Petrasjoqvist

Jag har precis läst bok och den är fantastisk >3
Louise

Hej! Läs Sofi Lindbergs blogg… Hon har haft bulimi och skriver väldigt öppet om det och hennes egna strategier för att komma ur det.
Ingela M Andersson

Jag har själv befunnit mig i sockerhelvetet och läser med obehag det du skriver om att gömma godispapper i bilen, under soppåsar i soptunnan eller i sopkorgen under skrivbordet – där ingen behöver hitta dem. Det som slutligen fick mig att bestämma mig var ett föredraga av Paulin där han beskrev de kemiska reaktioner som händer i kroppen vid sockerintag och jag fick mig fler än en tankeställare. Började sedan googla mer och mer och ju mer information jag fick desto mer övertygad blev jag att jag måste tag i detta både för min egen och för mina barns skull – jag ville ju vara en bra förebild för mina barn. Jag startar nu morgonen med GI familjemusli efter recept från Ulrika Gustavsson och det är jättegott med frön, dinkel, nötter och kokos! Om jag överlever hela dagen enligt GI så unnar jag mig en LCHF-kittad 85 % chokladmousse (mörk choklad, ägg, kesella och vispgrädde) med en klick vispgrädde varje kväll. Jag gör en sats för 4 personer men fyller dessa i 12 snapsglas – sambon håller koll på att det endast är ett som går åt varje kväll och jag skulle inte stå ut av pinsamhet att ta två. Lycka till – tillsammans är vi starka!
Pamela

Hej Charlotta! Modigt av dig att vara ärlig. Jag är själv sockerberoende matmissbrukare. Jag började på LCHF men överåt turkisk yoghurt, grädde och nötter. Trodde jag var knäpp. Socker, vetemjöl och stärkelse är min drog. Jag reagerar också på kasein i mjölkprodukter. När jag fick kunskap om detta förändrades mitt liv fullständigt. Min dröm har alltid varit att kunna ha en godisskål framme utan att tömma den i ett nafs. Idag vet jag varför den drömmen aldrig kommer att bli sann. Det är som att vara allergisk mot katter men drömma om att bara kunna lukta lite på pälsen. Jag rekommenderar dig att läsa ”Sockerbomben” av Bitten Jonsson och om du har möjlighet att gå en intensivkurs i sockerberoende hos henne. Det är det bästa jag har gjort i mitt liv. Här är hennes hemsida http://www.bittensaddiction.com/ Ta kontakt! Gunilla Sahlin skriver en öppet och ärligt om sockerberoende i hennes bok ”Vitt begär” och på hennes blogg http://vittbegar.blogspot.fi/Du är inte ensam med ditt problem. För att hitta verktyg att ta dig ur det behöver du få hjälp. Jag har en sjukdom men jag är den inte. Jag gjorde fantastiska saker förrän jag påbörjade mitt tillfrisknande. Det gör jag fortfarande, idag är det bara mycket roligare. Jag önskar dig all lycka till. Du har alltid varit en stor inspiration för mig. Keep up the good work! Har förresten slutat drömma om godisskålar. Nu drömmer jag om att flytta till Bali och skriva en bok. Kanske köra segway någon dag. Hör av dig om du funderar på något. KRAM!
Hannadavidsson

Har du testat att äta osaltade nötter, kanske torkade frukter, finns massa olika blandningar.
Testa även att byta ut sockret mot ett annat sötningsmedel, som heter Stevia.
Det är inte alla onyttigt och det finns att köpa i vilken mat butik som helst.
Mvh //H
anonym

Ingen skulle drömma om att uppmana en alkoholist att bara ta EN öl, där är problemet…. det tas inte på allvar varken av oss själva initialt eller av andra när vi berättar. Enligt min uppfattning finns det som vid olika missbruk även olika grad av helveten och man får därför hitta sin egen metod. En eloge till er alla som försöker så tappert! Själv har jag bett tröständande (smal) mamma att inte köpa choklad till mig och brutalt sagt att det gör mig fet och får mig att direkt trilla dit! Nu har hon förstått sedan några månader. Hon menar som andra väl, men jag tror att tydlighet är vår bästa vän, såväl mot oss själva som mot andra. Att erkänna sitt missbruk, det handlar ju inte om ”lite för mycket” som omgivningen så välvilligt tolkar. Själv är jag en klok välutbildad beteendevetare som aldrig skulle kunna arbeta med ätsjukdomar…. men det underlättar att förstå tankeprocesserna. Jag är som någon tidigare sagt extremt glad över att det inte är narkotika eller spel som är min drog, samtidigt som det är orättvist att jag måste umgås med min drog för att överleva… Kram till er alla!
Jelena

Jag har haft samma problem. Men plötsligt gick min kille ner 20 kilo och blev hur jävla snygg som helst. Och kunde inte sluta tjata om bra mat och löpturer och kalorier. Jag kände mig helt enkel dålig och elak som bara satt och förvandlades till en pizzadeg medan min kille kämpade och var duktig och mådde bra och blev fin. Bestämde mig den 1 september (att för 25e gången…) sluta äta sött och alltför fett på vardagar. Jag fick bara ta bakelser, godis och chips på fredagar, lördagar, och möjligtvis söndagar. Vilket också är ganska ofta egentligen, men men. Förr har jag varit stenhård och inte ätit något alls som jag var sugen på. Blev äcklig kesella med hallon och sådant till fredagsmyset, vilket inte funkar alls. Men nu är jag inne på andra månaden och har lyckats hålla mig till helger. Kan säga såhär: En bulle, chokladboll, godispåse, chipsskål, tårtbit, osv, smakar så sjukt mycket godare när man inte har ätit en på en vecka. Men det är såklart fortfarande svårt ibland.
Kristina

Jag är beroende av 2 saker 1) socker och 2) att vara smal. Jag har provat allt och det som fungerar för mig är att dosera sötsakerna. Till jobbet tar jag med 2 chokladrutor till förmiddagsfikat och 2 till eftermiddagsfikat i en söt liten ask som jag avnjuter andaktsfullt på mitt rum (ingen annan tar annat än en slät kopp kaffe så det skulle se konstigt ut om jag kom med mina små chokladbitar). Till mitt kvällsthé tar jag en Ferrari eller skumtomte som jag äter mycket sakta. Jag vet att jag får mina sötsaker. Jag behöver inte vara orolig att jag inte får min nästa dos och kan lättare tacka nej när tillfälle bjuds till stora frestelser. Äter jag en kanelbulle till fika ovanpå min dagliga dos vid något särskilt tillfälle i veckan (t.ex. när jag går på ett fika med en kompis eller barnen) så drar jag ner lite på middagskalorierna den dagen (t.ex. en näve morötter till köttfärssåsen istället för pasta). Jag kan lättare ta bort det som är onyttigt och kaloririkt och som jag inte älskar fullt så mycket som socker t.ex. chips och ost. Jag vet jag att jag får min chokladbit med jämna mellanrum så jag kan vara lugn. Jag slipper ”passa på” och en massa andra ursäkter, chokladen och Ferrarin kommer ändå…
Olivia

Ush jag lider med dig! Jag beundrar att du är så JÄVLA stark och modig som vågar berätta detta! Det har inte jag…. Jag varvar att ”hetsäta” och verkligen proppa mig ÖVERDRIVET mätt på helgerna med ”otillåten och onyttig mat” (kladdkaksmet, kokosbollsmet, bröd, pasta etc) med att ”späka” mig mån morgon till fre em… Alla tror jag är asnyttig och hurtig… tränar 5 ggr i veckan och äter alltid sallad till lunch, tackar nej till fikat på jobbet. Är normalviktig så ingen misstänker väl något. Missbrukare är duktiga på att gömma sitt missbruk… Men jag vill inget hellre än att bli frisk! Vet att det är en ond cirkel, för att sluta hetsäta måste man börja äta normalt på dagarna, men jag vill ju inte gå upp ännu mer, jag vill ju gå NER 6 kg i vikt!! (först var det 2 kg.. sedan 3 kg.. sedan ”ju mer jag kämpade” för att gå ner i vikt desto mer gick jag upp. HAHA ironi eller vad!??).
olivia

Läst kommentarer nu och vore kul att veta om vi vuxna kvinnor som lider av socker/matmissbruk har något gemensamt? Högpresternade välutbildade kvinnor som alltid haft prestationsångest och ”duktig flicka-syndrom” i skolan? Ätstörningar tidigare i livet? Låg självkänsla? Utplånar sig själv för att vara andra till lags (chef, make, barn, svärmor, mamma)? Dålig uppväxt, alkoholister i släkten?
Meta

Som svar till Olivia: Låg självkänsla, inget fel på självförtroendet dock, som är en helt annan sak. Förldrar och andra nära släktingar som var alkoholister. Det är det enda av dina uppräknade som passar in på mig, Men det räcker nog som det är/var.
Charlotta Flinkenberg

Vänner och sockerknarkande medsystrar: ett varmt TACK för att ni delar med er av er situation så här öppet och ärligt. Det gör faktiskt min egen situation lättare att förstå och möjlig att hantera. Att känna att jag inte är något freak som är helt ensam med den här fixeringen eller suget. Att det är MÖJLIGT att ta sig ur det och vi är MÅNGA som delar samma känslor. Vi får se till att peppa varandra kontinuerligt på något vis. Låt mig fundera och återkomma om exakt hur! Tills dess – stay away från det söta, sweetie darlings… Stor kram från Charlotta
http://ninasguldkant.blogspot.se/ Nina

Och vi är så många, vi sockerknarkare! Samma här! Jag börjar om lite då och då. För mig sätter det sig på vikten, men det är inte det som är det jobbiga, utan huvudvärken, segheten och att kroppen mår pest av socker!
Så, jag detoxar titt som tätt och vet att jag är ”allergisk” mot socker.
Och så tränar jag som ett tok för att inte känna suget. Går ner i vikt och mår bra…Blir förkyld, tränar inte på ett tag…börjar äta..går upp och börjar om.
Jojjo helt enkelt!
Socker är ett stort gissel i sammhället helt klart och det är en konstant kamp för många av oss.
Bara att konstatera.
En tröst är ju att vi är rätt många ändå.
Och med tanke på hur svårt det är att hitta mat som inte är fullt av socker och ur mycket fikabröd och annat smask som finns överallt så är det inte konstigt att man ramlar dit titt som tätt.
Det är svårt att hitta ”snabb mat” som inte innehåller snabba calorier, dvs en massa socker!
Lycka till med sockerkampen!
(Och nya projekt..)
// Nina
Kristina

Japp. Stämmer ganska bra skulle jag vilja säga.
Annie Jo

Läste om dig idag i tidningen och leta upp din blogg. Känner sååå igen mig i dig ! Trist att Chic läggs ner förresten , gillade den ! Men du kan väl fortsätta blogga så vi kan kämpa ihop med dig ang vårat socker slutande. Nu slänger jag min big size påse punsch praliner och imorgon ska jag använda mitt nyinköpta träningskort för första gången !!! Kram Annie
Charlotta Flinkenberg

Välkommen till min blogg, Annie Jo! Varken bloggen eller hemsidan läggs ned utan fortsätter inte bara som vanligt utan gasar dessutom på till ytterligare en nivå =) Klart vi ska kämpa ihop, du kan följa min kamp mot sockret (och läsa en del annat också förstås) i min blogg. Kramar tillbaks, Charlotta
Karin

Hej underbara Charlotta!
Jag har också haft problem med det där- sockret. Jag röker inte, dricker ingenting(ser mig själv nästan som nykterist för jag dricker aldrig!) och har inget annat beroende. Dock så har sockret varit min stora last. Jag kan lätt trycka i mig en hel choklad kaka på en dag eller typ 3 snickersar per dag. Bara det är socker och choklad så är jag game. Känslan när jag sätter tänderna i chokladen är obeskrivlig. Hela jag stannar upp, kan pusta ut och andas igen. Ingen ångest eller virrvarr som det var innan jag åt chokladen. När jag nämner detta till personer tar de inte så allvarligt på det. Men jag är ju i själva verket en heroinist på jakt efter sitt dagliga intag. Socker är knark för mig och jag ser ingen egentlig skillnad på det för båda är ju skadliga. Om inte lika skadliga.

Jag har konstigt nog inte gått upp i hiskelig vikt som jag kanske borde när jag vräker i mig choklad. Visst har jag gått upp nu men det tror jag mer är fysisk inaktivitet då jag brukade vara aktiv. Nu har jag dock slutat med sockret och har inget sug alls kvar eftersom det var längesedan jag fick i mig det. De första dagarna är värst men sedan efter ett tag är det över och jag vill inte ens ta en chokladbit. Tror att om man tar en chokladbit så sätter en kemisk process i hjärnan igång som gör att man blir beroende och bara tar mer och mer. För när man utesluter socker helt så har man ju inget sug men om man gör det så är man tillbaka i fällan igen. Så enkelt är det och självdisciplin får man verkligen ha.

Det är starkt att du skriver detta och förhoppningsvis förstår människor allvaret i det. Att jag vräkte i mig choklad och socker varje dag(och då menar jag verkligen VRÄCKTE!) tyckte inte folk var så allvarligt men det är ett missbruk likt alkholism och drogmissbruk.

Att utesluta det är det bästa man kan göra och ha noll tolerans för sig själv. Hypnos har jag också hört gott om. Dessutom kostar beroenden alltid en massa pengar och choklad idag om man äter det i mängder varje dag blir en hel del efter ett tag…

Sluta aldrig blogga Charlotta! Kommer deppa den dagen du slutar för jag älskar dina härliga inlägg. Hittar kraft och inspiration från dig eftersom du är en stark kvinna med lite jävlar anamma i. Jag är nittiotalist men gillar din blogg lika mycket för det!

Vart ska du ta vägen nu och jobba?

Stor kram!
Karin

Haha Olivia den beskrivningen stämmer rysligt bra in på mig i alla fall! Jag är högpresterande men med socker som en svaghet. Sockret blir min hjälp när ångesten är för stark. Sockret är räddare i nöden och slukar ångesten i ett nafs!
caroline

Jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver. Jag är också sockerberoende och matmissbrukare. Tror det hela började med att jag började med Lc/Lchf och det enda var att jag hade en ”ätardag” i veckan, oftast var det lördagar då jag fick äta vad jag ville. Det blev helt fel, hela veckorna gick jag och fantiserade om vad jag skulle äta på lördagen, jag blev helt besatt. Detta resulterade att jag åt ALLT under lördagen. Jag ”passade på” vilket resulterade att jag vräkte i mig, eftersom jag endast fick äta på lördagen och var tvungen att hinna med allt som jag varit sugen på under veckan. Och nu när jag slutat med Lågkolhydratskost har jag blivit helt ”matskadad”, känns som att jag går och tänker på mat och socker konstant. Jag kan heller aldrig känna mig nöjd av en godisbit utan jag måste äta tills jag mår illa för att känna mig nöjd. Och det resulterar alltid i ångest. Jag äter oftast utan att ens vara hungrig. Vet inte varför jag håller på så här…

Usch, vet inte vad jag ska göra. Har alltid varit normalviktig och har tränat regelbundet under den senaste tiden så det syns ju inte. Nu har dock träningen uteblivit några veckor och fortsätter jag att äta såhär som jag gör nu, kommer vikten förändras snabbt.

Skönt att höra att det är fler som känner liknande i alla fall!

Kram till er alla!
http://www.ellenf.se/ Ellen Franzen

I know the feeling! Mig hjälpte det lite att byta från socker till salt. Jag åt istället nötter, oliver osv när jag kände sötsug och efter någon vecka försvann suget lite. Kram!
Madeleine

Tack för att du berättar.
Känner så väl igen mig och jag tänket ofta, att hur svårt kan det vara att bara äta normalt, som de flesta andra.
Jag tror inte riktigt det går att förstå för andra, denna dagliga kamp.

Jag brukar tänka att om jag hade två val, där det ena var att vakna upp imorgon som ”normalviktig” och med en garanti (!) att aldrig mer gå upp ett gram
ELLER
vinna tio miljoner kronor (eller tjugo miljoner) skulle jag LÄTT välja det första.

Suget hela tiden, skammen, det förstör så mycket.

Hälsningar Madeleine
Camilla

Suck, känner alltför väl igen mig. Det kunde varit jag som skrev din artikel. Är så trött på kampen och skammen. Varför smusslar jag som är 35, gift mamma med välbetalt jobb, varför kan jag inte ha ett normalt förhållande till socker? Är strikt och detoxar i perioder tills jag åker dit pga stress eller vad som helst. Maken kommer på mig och blir superbesviken, han tycker att smusslandet och ljugandet är obehagligt och att han därmed tror att han inte kan lita på mig i andra situationer. Jag är världens lojalaste ärligaste fru, men jag tror inte han förstår att sockret är så skamligt för mig att jag främst ljuger för mig själv och därmed drar in honom i smeten.
Kan man komma ur detta missbruk? Jag har börjat tvivla. Kram
Alexa Sundell

Hej!
Jag har också ett väldigt dåligt förhållande till mat, och känner igen mig i mycket av det du skriver.
Min lösning kanske är lite radikal men jag tänker att om man kan vara så BESATT av socker och onyttig mat i övrigt så borde man kunna ändra sig och bli besatt åt andra hållet. Alltså av nyttig mat. Jag är en allt eller ingen personlighet, jag har försökt att äta ”normalt” men det funkar inte för mig, slutar bara med att jag fuskar.
Men jag rekommenderar INTE LCHF!! Däremot finns det ett jättebra substitut för socker, nämligen FRUKT OCH BÄR! För det är faktiskt väldigt gott, och nyttigt. Fullkornsgröt + äpple + kanel + keso = smakar som äppelpaj:) Finns massa bra nyttiga alternativ! Och helt ärligt så känner jag faktiskt inte personligen någon hälsosam människa som käkar LCHF…

Och varje gång du väljer ett smaskigt äpple framför en bulle vid eftermiddagsfikat så fokusera verkligen på hur duktig du är i det valet, gå in i känslan av att du är en hälsosam kvinna på väg till sitt livs form;)

Funkade för mig iallafall!
Lycka till!!
Meta

Detta att smussla med sockret, är märkligt. Vad tror vi, att det som inte syns, räknas inte. Det har jag inbillat mig, tills jag frågade mig själv, vem drabbar det? Jo mig!
Pingback: Alla dessa frestelser… | Charlotta Flinkenberg
Katinka

Har haft problem med sockret sen jag var barn, känt så mycket skam, så bra att du skriver om detta! att aldrig kunna ta bara en tårtbit eller få en chokladkaka att räcka hela helgen. Trillar alltid tillbaka när det blir för stressigt, för mig funkar det att äta slow carb, alltså protein(ägg, keso, kyckling, bacon osv) , bönsallad eller linser samt ordentligt med grönsaker tre gånger om dagen alltså även till frukost. Jag måste utesluta frukt och allt bröd annars triggar det igång sockerbegäret. Grapefrukt och blåbär kan jag äta utan problem, jag antar att det beror på att de är ganska sura. Hoppas det här kan vara till hjälp för någon annan, tack för att du skriver om det här problemet Charlotta!
Anette

Ett missbruk är ett missbruk oavsett om det är socker, droger eller shopping. Det bottnar i något och det är det jag tror att man måste ta tag i. Jag tryckte i mig all möjlig skit för att jag innerst inne inte mådde bra och var nöjd med mitt liv. Sockret blev en verklighetsflykt. Efter några år fick jag nog och tog tag i mitt liv, bytte jobb, sparkade ut en idiot till kille och klippte kontakten med två energivampyrer till kompisar. Helt plötsligt när jag började må bra så var jag inte lika intresserad av sockret längre och det har hållt i sig. När man går runt och smygäter, ljuger, gömmer etc så är det ju något som inte är bra. Ta reda på vad och försök ändra på det som är dåligt så tror jag att det blir lite lättare!
kram
Anonym

Har läst igenom alla kommentarer och oj vad jag känner igen mig.
Här är en over-eater, sockermissbrukare till.
Har i perioder viktväktat eller ätit lchf och det är skönt att slippa sötsuget, men tyvärr är jag inne i en stor svacka just nu.
Ingen tränig, äter godis och junk varje dag och kilona rasar över en.
Va fan gör man? Varje vecka tänker jag, NU ska jag sluta, mem det verkar inte funka.
Har precis tryckt i mig hemmagjorda bakverk. Smördegsknyten med äpplen och mandelsmassa. 4 st!!
Är 38 år, har familj och ett bra jobb. Blir så jävla less.
Pingback: Mest klickade artiklarna v. 40-2012 | CHIC
Annakropp

JAPP. Jag är också matmissbrukare. Har just smygätit (fast jag är själv hemma) upp barnens alldeles färska fluffigt goda lösviktsgodis som jag köpte igår men som inte skulle ätas förrän på lördag. Nu tänkte jag att innan lördag har jag ju hunnit köpa mer så det gör inget att jag äter upp det.

Sen fick jag ångest. Och började läsa massor av viktminskningsbloggar och tänker att nu JÄVLAR! är det dags. Nu skall jag gå ner de där 10 kilona som inte på något sätt stör när jag har kläder på mig men som gör att jag inte gärna har linnen på sommaren eller ve och fasa. Bikini. Så. Jag gört nu. Kan du kan jag. Kan jag kan du! Kom igen, vi gör det tillsammans!

Lycka till med ditt så hörs vi!
Skribenten1

Ett tips! http://www.kunskapskällan.se (med ”ä” i webbadressen)
Rebecka

Du är verkligen stark och modig som vågar berätta om hur du har det! Det gör inte jag…

Jag har ätit LCHF nu sen 120622 och gått ner 17 kg. Jag har ngr kilo kvar till målvikten på 65 kg. Jag har bara ätit socker och bröd en enda gång på restaurang. Men inget annars.

Men ikväll tog jag ngr mörka choklad bitar från skafferiet! Plus att jag bakat LCHF bröd och överätit det och nötter. Och så har jag tittat på Ben & Jerry´s nya smaker och fantiserat om att köpa och vräka i mig, Varför!? Jo för att jag har varit sjuk i över en vecka o inte kunnat träna som jag mår så bra av, Sen när jag blivit frisk har min man jobbat borta så jag har varit själv med barnen i 2 dygn och det gör mig suuugen! Den stressen som är att ha två små barn på 1 och 2 år hemma gör att jag äter. För att lugna?!

Jag mår såååå bra av att träna och äta LCHF utan mejeriprodukter.

Och jag mår sååå dåligt att inte ha mina rutiner!

Samtidigt har jag kört periodisk fasta i ngr månader och det har funkat bra då fokusen på mat och suget på kvällarna har försvunnit. Men det har jag oxå tappat nu

Men jag försöker tänka att jag lär mig hela tiden, om mig själv och hur jag funkar.

Hoppas du hittar en lösning på ditt problem!

Jag tror att jag måste äta LCHF utan mejerier resten av mitt liv för att hålla vikten och suget i schak.

Men jag ser framemot då jag blir en gammal farmor som är rund och god och 90 år, då ska jag äta Ben & Jerry´s!

Kram!
Elina Sophia Lindson

Läs boken ”Sockerbomben” av Bitten Johnson.
Jag har varit socker-och matmissbrukare i hela mitt livet, har många gånger velat dö eftersom det varit maten som kontrollerat mig och inte tvärtom, är inte helt frisk, snarare långifrån ännu,
Men jag har gjort stora framsteg.
Har för tillfället runt 31,0 i BMI och pendlat upp och ner i vikt som en jojo de senaste 7 åren, med dock en konstant viktuppgång på ca 30 kilo.
Hur löser man då detta problem?
Du beskriver det som att det är DU som är ”karaktärssvag” – detta är fullkomligt felaktigt. Ditt sug är ingenting du kan styra, det är starkare än all viljestyrka i världen!
Tyvärr.
Jag rekommenderar Anonyma Överätare och psykolog, med professionalism på ätstörningar.
Det finns inget botemedel, men med rätt hjälpmedel kan du i alla fall lindra ditt aug, göra det mindre starkt.

Med vänliga hälsninga
Förstående.